Hejdå Kalmar: Separationsångest
Om 4 timmar sitter jag i en bil på väg hemifrån. Jag är på väg till bussen som ska ta mig till min nya stad. Jag ska bara göra en sak först.
Jag sa hejdå till Hunden. (Det är en hund, du tänker nej det är en rosa kanin, men den har hundsvans och hundnos, det är du som är blind!) Vi hade ett viktigt samtal innan. Eller. Jag berättade vad jag har kommit fram till. Jag sa “Hunden, jag kan ta med dig till Stockholm, men jag tror att det är bättre för dig om du stannar här. Jag kommer inte ha ett riktigt hem på ett tag, allt kommer vara jättekonstigt, och jag vill inte att du ska råka illa ut. Mamma sa att hon skulle ta hand om dig, hon är snäll. Du vet att jag älskar dig ändå, och försök inte få mig att må sämre än vad jag redan gör. Jag vill inte lämna dig här, men jag tror att jag måste. Ok, jag tänker på det tills imorn. Vi bestämmer oss imorn.”
Hunden och jag, vi har levt tillsammans sen jag var tre dagar gammal. Han är fläckig, hans kläder ramlar av ibland. Han luktar gott. Han är min. Och jag vet allvarligt inte vad jag ska göra utan honom just nu. Jag är som ett barn. En vän sa att när jag får hemlängtan så ska jag ta upp den saken som får mig att känna mig mest hemma. Det är min hund. Den har alltid varit där. Den har haft den bästa platsen av alla djuren. Han är bäst.
Men jag kan inte ta med honom. Jag kan inte förmå mig att ens tänka tanken på vad som kan hända. Om han stannar hemma, så är det som om jag stannar hemma. Om han är här, då är han säker och då kan jag vara säker. Men jag sa att jag skulle tänka på det tils imorn.
Det låter hellöjligt, men just nu känner jag mig otroligt liten. Otroligt liten.
Idag är det imorn. Jag ska sova två timmar innan jag kliver upp. Jag sover på bussen.
Andra bloggar om: flytta, nalle, hund, gosedjur, saknad, hemlängtan, liten
Tags: flytta, gosedjur, hemlängtan, hund, liten, nalle, saknad